Det vackraste

Idag är det 3 månader sedan min älskade mormor begravdes. Jag saknar dig så, du var min viktigaste och starkaste förebild. Utan dig hade jag aldrig blivit den person jag är idag. Jag är så glad att jag lät dig veta detta också när du levde. Jag är så glad att du alltid har funnits där för mig och älskat mig villkorslöst. Den kärleken har gjort mig stark och att jag alltid har vågat det jag velat göra. Jag sa detta till dig ofta men det ville du inte ta åt dig äran för. Men så är och var det.

Jag växte upp i ditt hem, då din dotter och tillika min mamma var så ung och fortfarande bodde hemma. Vi har alltid haft ett speciellt band du och jag mormor. Det går inte en dag utan att jag tänker på dig och saknar dig. Varje gång jag slår på min telefon, så ser jag fotot på dig och mig, där jag ligger i din sjukhus säng och håller om dig. Det är sista gången i livet jag håller om dig och vi pratar. Jag håller och pratar med dig dagen efter också men då är du inte med oss längre.

Efter mitt sista avsked på sjukhuset, bara timmar efter du gått bort, går jag ut till min bil för att köra de 15 milen hem till min stad igen. När jag startar bilen så går radion igång, och det som spelas precis då är Laleh som precis då sjunger "- I will tell your story if you die, I will tell your story and keep you alive..." jag kanske gör det mormor, jag kanske skriver en bok om dig. Jag har ju pratat mycket med dig om ditt liv och din uppväxt, du har visat mig var du bodde och hur du gick till skolan. Ditt liv var tufft och svårt. Men jag känner att jag vill berätta om dig precis som Laleh sjöng, jag tror det var ett sign från dig när jag kom ut från sjukhuset.

Du skulle fyllt 86 år nu i oktober precis som mamma skulle ha fyllt 62 år i oktober, (det lät gammalt mamma, eftersom du dog bara 36 år gammal så blir du ju evigt ung för mig). När vi städade ut mormors lägenhet så i nattduksbordet bredvid hennes säng, låg ett brev från dig mamma som du skrev till din mamma dvs min mormor. Jag förstod då att mormor brukade läsa detta brev då det låg överst i lådan. Jag förstod att mormor sörjde dig hela tiden fast det gått 26 år sedan du gick bort mamma. Jag vet ju mamma hur jobbigt du tyckte det var att se din mamma gråta när hon besökte dig på sjukhuset och inte hade långt kvar att leva pga din cancer. Det visste mormor med ,så jag har aldrig sett henne gråta eller prata direkt om din bortgång sedan. Men när jag hittade brevet förstod jag att hon läste ditt brev varje kväll när hon gick och lade sig och aldrig försonades med att hennes dotter gick bort innan henne.

Jag hoppas och tror att ni två nu funnit varandra och att ni båda håller koll på oss barn här ner på jorden. Jag är säker på att ni finns i vår vardag varje dag, i allt vi säger och i allt vi gör, så är det ert blod vi har inom oss.

" Dagens pic" - kransen från oss barn vid mormors begravning, för att vår bortgångna mor skulle få vara med skrev vi hennes namn. Det kändes bäst så, för det var som alla hade glömt att vår mor hade levt en gång bara för att det gått 26 år sedan hon gick bort. Så ta hand om era kära. Berätta för dem att de är viktiga.